Vanliga frågor

Vad har ni för inställning till tvångsåtgärder?
Vi anser att tvångvård är en av de största inskränkningar man med stöd i lag kan göra i en människas grundläggande rätt till frihet och självbestämmande. Därför är det också något man som vårdgivare ska ha stor respekt för. Vi anser att en person som är svårt psykiskt sjuk måste kunna ges vård, trots att hon för tillfället inte själv kan se att hon behöver den, och att det därför finns situationer då tvångsvård är nödvändigt.

Med tvångsvården följer möjligheten att vidta vissa specifika tvångsåtgärder, som finns tydligt beskrivna i lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Vår uppfattning är att det finns tillfällen när det är mer humant att ta till tvångsåtgärder än att låta bli. Det kan exempelvis handla om en svårt anorektisk patient som måste låsas fast i en bältessäng för att kunna ges sondnäring, eller en våldsam patient som måste hållas avskild en kort period för att undvika att skada personal eller patienter. Tvångsåtgärder som inte uttryckligen har stöd i lagen får självklart aldrig tillgripas, mer än i rena nödsituationer då lagstiftningen medger ansvarsfrihet för en handling som annars skulle vara brottslig. För att tvångsvården ska vara rättssäker för både patienter och personal är det dessutom av yttersta vikt att samtliga tvångsåtgärder dokumenteras noggrant, rapporteras till Socialstyrelsen i den utsträckning som krävs och följs upp samt utvärderas löpande. Vi tror också att antalet tvångsåtgärder inom slutenvården skulle kunna minskas om vårdgivarna arbetade aktivt med detta.

Ni är kritiska till att man har använt tvångshandskar och tvångshjälm på patienter. Men vad ska man annars göra när en patient till varje pris vill skada sig själv?
Som vi beskriver ovan anser vi att det finns situationer när tvång kan vara nödvändigt, då alla andra sätt att hantera situationen har misslyckats eller visat sig otillräckliga. Till exempel bör man alltid i första hand skydda patienten med hjälp av personalinsatser, så som extra övervakning eller lugnande samtal. Forskning och erfarenhet har visat att avdelningar som aktivt arbetar med att reducera användandet av mekaniska tvångsåtgärder i regel också lyckas bra med det. Dessutom ska tvångsåtgärder, i de fall de måste användas, genomföras så varsamt som möjligt och med största möjliga omtanke om patienten. Tvångsåtgärder får aldrig användas i bestraffningssyfte eller som terapeutiskt instrument för att skrämma patienter från fortsatt självskadebeteende, vilket mycket talar för att man har gjort på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall.

Olagliga tvångsåtgärder får däremot inte användas under några som helst omständigheter. Det har bland annat med rättssäkerhet att göra. Tvångsåtgärder inkräktar kraftigt på människors frihet och integritet – till och med så kraftigt att det skulle betraktas som brottsligt om det förekom utanför den psykiatriska vården. Därför är det av oerhörd vikt att användandet av tvångsåtgärder sker kontrollerat. När olagliga tvångsåtgärder används saknas regler om hur det ska dokumenteras i journaler, hur det ska rapporteras och hur det får användas. Det sker ”utanför protokollet” och möjligheterna till extern granskning minskar dramatiskt. Extern granskning är av oerhört stor vikt inom just tvångsvården, där patienterna befinner sig i särskilt stark beroendeställning till vårdpersonalen. De är ofta oförmögna att ta strid för sina rättigheter. Om det finns en samlad opinion i Sverige för att återinföra tvångsåtgärder som tvångshandskar, tvångshjälm, mobila bälten och tvångströjor bör vi således argumentera för en förändrad lagstiftning, inte tillåta att vården tillgriper olagliga tvångsåtgärder enligt eget godtycke. Vi tvivlar dock på att det finns en sådan samlad opinion, då utvecklingen i Sverige snarare går mot ett minskat användande av mekaniska tvångsåtgärder.

Varför skriver ni bara om kvinnor i boken, män kan väl också drabbas av självskadebeteende?
Visst finns det män som skadar sig själva! Även om forskningen i huvudsak fortfarande pekar på att det är flest kvinnor som lider av självskadebeteende, är mörkertalet sannolikt större bland män. Under vårt arbete med Slutstation rättspsyk har vi intervjuat dryga trettiotalet patienter som vårdats enligt LPT inom rättspsykiatrin på grund av att de skadar sig själva. Samtliga patienter vi har kommit i kontakt med har varit kvinnor. Vi har även tagit del av tvångsvårdsjournaler för alla patienter som vårdats för självskadebeteende vid rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall under åren 2002-2009 (och en bit in på 2010). Samtliga dessa journaler rör kvinnliga patienter. Under vårt arbete har vi endast kommit i kontakt med en ung man med självskadebeteende som vårdades inom rättspsykiatrin , men vi lyckades aldrig styrka att han vårdades med stöd av LPT, även om det finns anledning att tro att så var fallet. Denna unge man var också med sina femton år en av de yngsta patienterna vi haft kontakt med. Vi vet dock att det finns män som vårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för något brott, men av andra orsaker än självskadebeteende. Enligt den information vi har erhållit från en representant på Socialstyrelsen tycks det främst röra sig om unga män med neuropsykiatriska funktionshinder och aggressiva beteenden.

Hur skulle man kunna hjälpa kvinnorna ni berättar om på ett bättre sätt?
Det finns idag begränsad forskning kring behandling av självskadebeteende. Den forskning som finns rör framför allt två manualbaserade terapiformer; dialektisk beteendeterapi (DBT) samt mentaliseringsbaserad terapi (MBT). Varken DBT eller MBT är dock utformade för patienter med självskadebeteende i största allmänhet, utan har utvecklats för personer med emotionell instabil personlighetsstörning, en diagnos där självskadebeteende utgör ett av symtomen. Forskning som rör behandling av självskadebeteende, oberoende av psykiatrisk diagnos, är ännu i det närmaste obefintlig.

Rent generellt pekar ändå forskningen på att slutenvård inte är att föredra för patienter med självskadebeteende annat än i yttersta nödfall, och att vårdtiden då ska hållas kort – helst bara några få dygn. Personer som lider av självskadebeteende betraktas fortfarande som en relativt homogen grupp, trots att problematiken förekommer i väldigt skilda sammanhang. Vår uppfattning är att vården i högre grad måste se till den enskilda individen, och mindre till en generell uppfattning om hur personer med självskadebeteende brukar fungera. Vi förespråkar öppnare vårdformer som samtalsstöd, öppenvård, dagsjukvård eller mellanvård. Gemensamt för dessa vårdformer är att de möjliggör för patienten att ha kvar hela eller stora delar av sitt vanliga liv då behandlingen kan kombineras med skolgång, arbete eller en deltidssjukskrivning.

En av orsakerna till att kvinnorna vi berättar om i boken har kunnat utsättas för den vanvård vi beskriver, är att de skickats till den rättspsykiatriska vården. Det har gjorts eftersom den allmänpsykiatriska vården, den ”vanliga” psykiatrin, inte ansett att de har kunnat hjälpa dessa kvinnor. I stället för att satsa på att utveckla effektiva behandlingsformer, har klinikerna valt att skicka iväg kvinnorna. Kvinnor med självskadebeteende tillhör inte rättspsykiatrin, utan ska vårdas inom allmänpsykiatrin, och vi menar att allmänpsykiatrin måste börja ta ansvar också för denna patientkategori. Dessutom finner vi det väldigt intressant att vissa landsting, bland annat Region Skåne, landstinget i Östergötland och Stockholms läns landsting, har skickat förhållandevis många kvinnor till rättspsykiatriska kliniker. Andra landsting har däremot inte skickat iväg någon patient alls med denna problematik. Det vore mycket intressant att veta hur vården ser ut i de landsting som inte känt sig nödgade att skicka dessa kvinnor till rättspsykiatriska kliniker.

Annonser