Röster om rättspsyk

”Man var ju tvungen att skada sig lite värre hela tiden för att det skulle tas på allvar av vården. Så det blev inte bättre för att jag fick hjälp, snarare tvärtom. När rättspsyk kom på tal hade jag under flera års tid varit inlagd inom psykiatrin och på behandlingshem. Men jag ville absolut inte till rättspsyk. Jag hade ju hört historier om hur det var där… Rättspsyk var skräckscenariot. Framför allt har de dömda människor där, och om man som jag har varit utsatt för sexuella övergrepp så är det inte direkt en trygg miljö där man kan slappna av. Och så låg det långt hemifrån … Man kan inte ha kontakt med sina anhöriga. Men efter att jag fått veta att jag skulle till rättspsyk i Vadstena fick jag bara någon minut på mig att slänga ner mina saker i en plastsäck. Det stod redan en taxi och väntade utanför, och de sa att jag skulle dit vare sig jag ville eller inte. Jag var livrädd, stortgrät och hade panik. Jag ville inte åka dit. Efter en vecka transporterades jag vidare till Sundsvall och då kände jag mest likgiltighet. Jag tänkte att jag aldrig skulle komma hem, att jag inte skulle överleva.”

Ida

”Jag kände mig som en brottsling och det känns som det står stämplat RPK i pannan på mig. I varenda situation man kommer i inom sjukvården nu efter så frågar de: ’Du har varit på rättspsyk och har LPT, va?’ Så ska det inte vara att man känner hat/vrede för hur man skall svara på en sådan fråga.”

Camilla

”När jag först kom till intaget var jag livrädd rent ut sagt. Jag hade svårt för att se vem som var patient respektive personal. Jag satt med en manlig patient som hoppade in i mikrovågsugnen och bad mig sitta hos honom och stryka honom över kinden och hålla hans hand. Sen på 93:an (vårdsidan) satt jag med en våldtäktsman som senare punkterade lungan på en annan patient med en sax. På 96:an där jag till slut hamnade var jag aldrig rädd för de kvinnliga LRV-patienterna. 96:an var uppdelad i en kvinnlig/manlig sida med gemensamt rökrum och rastgård. Jag satt bl.a. med en manlig patient som var dömd för mordförsök och honom hade jag ganska stor respekt för och kände obehag inför. Det som egentligen var mest obehagligt var att man aldrig visste vad de andra var dömda för.”

Elina

”Det kändes som att ytterligheterna tvång och negligering var de metoder de stod för och genomförde. Det var inte genom att växa i samtal och samvaro som man skulle sluta med sitt sjuka beteende utan det var för att inte bli straffad […] Jag skadade mig på avdelningen – konsekvens – jag fick domen tvångshandskar en vecka. Jag blev chockad över den, i mitt tycke, onödigt långa tiden […] När jag i min desperation trots handskar ändå lyckades skada mig så var det dags för bältesläggning. Jag tror jag låg där i fyra timmar. Nu hade jag en personal närvarande men ändå inte. De gjorde mycket klart att han satt där bara för att lagen sa så, inte för min skull. Han satt med ryggen åt mig och läste i sin bok. Det gick inte att föra något som helst samtal. Det var synd, mycket tankar cirklar runt i huvudet när man ligger där fastspänd, det är skönt om man då får ventilera lite och kanske komma lite framåt i tankarna.
När de fyra långa timmarna äntligen var avklarade trodde jag att allt var över för denna gång men nej då. Då var isoleringen kvar, jag minns nu inte hur många timmar den varade i. Jag tror att det var sex timmar. Sex totalt onödiga timmar.”

Susanne

”Om man skadar sig själv på något sätt får man ha på sig låsbara handskar. Så låses man in i isoleringscellen. På RPK finns inte extravak och extra tillsyn som på allmänpsyk.  Man kan få ha rugbyhjälm med galler på sig, om man försöker slänga sig i väggen. Meningen är att man inte ska få någon som helst yttre stimulans. Därför ligger man, ibland bältad, på en brits i ett vitt kalt rum. PIVA är ett världshav jämfört med denna cell. Jag ligger där, själv, i tre dygn. Ibland hör jag en nyckel rassla i låset, jag blir alldeles till mig vid tanken på sällskap.”

Katarina

”Och jag kan delvis hålla med, dom flesta blir ’friska’ och slutar skada sig själv. Men jag tror inte att det alltid beror på att man mår bättre utan att man slutar helt enkelt för att skadar du dig själv på rättspsyk blir du bestraffad på ett eller annat sätt och kommer aldrig därifrån. Jag själv slutade skada mig själv öppet och gjorde istället saker i smyg och sen när jag kom ut tog det fart igen.”

Carin

”Har funderat idag på hur man kommer härifrån, har frågat också men naturligtvis har de inga svar. Tunga argument är bra att ha, men förutom det tror jag, och det är illa, att man helt enkelt får le och se glad ut, absolut inte visa några känslor, förutom glädje, och bara stå ut på obestämd tid. Det är inte långsiktigt alls, och de vill att vi ska tänka långsiktigt, men jag har svårt att se detta som en miljö för behandling. Det är jobbigt att vara så beroende, och i sådant underläge, och protestera kan man inte göra.”

Ylva

Rebecca

Annonser