Kampen om kämpaglöden

Som vi tidigare har skrivit, har jag och Thérèse har inte samma ork och driv som vi en gång hade. Vi tycker fortfarande att det är lika fel att kvinnor som skadar sig själva tvångsvårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott. Vi tycker fortfarande att patienterna som har vårdats på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, och som där har utsatts för olagliga tvångsåtgärder och vårdmetoder som ger associationer till tortyr, förtjänar ett erkännande och en ursäkt. Det som släcker den kämpaglöd som fortfarande kämpar febrilt för sin överlevnad, är att vi tappat tron på att ansträngningar ska leda till något. Det är svårt att motivera sig till att skriva en anmälan, när erfarenheten säger att den i bästa fall leder till konstruktiv kritik som leder till måttliga förändringar i praktiken. Det krävs mycket, mycket arbete för att genomdriva små förändringar, och det är motivationsdödande.

I Slutstation rättspsyk finns det ett kapitel som handlar om Anna, som bland annat tillbringade sex dygn i en isoleringscell efter att hon gjort ett allvarligt självmordsförsök. Kapitlet baserar sig på de uppgifter som finns i hennes journaler. Journalerna innehåller både direkt motsägelsefulla uppgifter och omfattande luckor. Under ett par dygn går det exempelvis inte att se vilken läkare som ansvarade för isoleringen av Anna. Man får ett intryck av att åtgärden hade som främsta syfte att skrämma henne från att någonsin försöka ta sitt liv igen. Det var exempelvis på förhand bestämt att Anna skulle vara isolerad under en veckolång period och att hon skulle få minsta möjliga mänskliga kontakt. Den som övervakade Anna då hon låg fastspänd i sängen, så som lagen kräver, satt i slussen bakom en stängd dörr och tittade på henne genom en glasruta.

Det har nu gått över ett år och nio månader sedan vi anmälde felbehandlingen av Anna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Anna har sedan länge fått lämna kliniken och mår nu bättre, men de sex läkarna vi anmält arbetar kvar med andra patienter. Flera av dem har varnats upprepade gånger för att ha använt tvångsåtgärder på felaktiga grunder. Flera varningar håller på att omprövas, eftersom läkargruppen överklagat dem.  De kan inte själva se att de gjort fel, vilket kanske är det mest oroväckande av allt.

Häromdagen lyckades jag uppbåda lite kraft för att skriva en ny JO-anmälan – den fjärde på dryga två år för min del. Jag har inga förhoppningar om att anmälan ska påverka utgången av Annas ärende, men hoppas att den kan bidra till att sätta fokus på de stora bristerna i myndigheternas, och framför allt Socialstyrelsens, hantering av patientklagomål. Bland annat DN har uppmärksammat detta nyligen, och två regionråd uttryckte skarp kritik häromdagen. Anmälan är snabbt ihopkastad, då jag inte längre orkar lägga de timmar som vi en gång gjorde. Men vill du läsa den kan du göra det här

Annonser
Det här inlägget postades i Juridik, Rättsprocesserna. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s