Just nu

Det har gått över två veckor sedan vi sist uppdaterade bloggen. För egen del beror det på att jag drabbats av en lamslående trötthet som gör att jag nästan aktivt försöker låta bli att tänka både på boken och på allt runt omkring den. Så fort tankarna drar sig åt det hållet omsluts jag av en dränerande hopplöshet, så av ren självbevarelsedrift försöker jag att fokusera på annat. Julklappar. Tenta. Nya projekt att lägga ner själ och hjärta i.

Någonstans har det nog ändå blivit uppenbart för oss båda att vi står i ett vägskäl. Under flera år har vi lagt oräkneliga timmar och all vår energi på frågan om kvinnor som tvångsvårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott. Heltidsstudier och arbete – ibland båda delarna samtidigt – har nedprioriterats och blivit till sidosysslor. Det arbete vi har gjort har varit viktigt, till exempel hade rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall med all säkerhet fortfarande bedrivit olaglig vård av kvinnor med självskadebeteende om inte vi hade lagt oss i. Boken har med lika hög säkerhet sått ett frö som kommer att växa och påverka både enskilda människor och övergripande politiska beslut. Ändå har vi hela tiden, varje år, vecka och dag vi arbetat med frågan, blivit bekräftade i den känsla som jag inte förrän nu har börjat acceptera; tvångsvården av kvinnor inom rättspsykiatrin är just en olycklig kombination av kvinnor, självskadebeteende och rättspsykiatri. 3 x lågstatus. En ickefråga.

I dagarna kommer vi att sammanställa ett inlägg med länkar till alla recensioner boken fått. Det är jättefina allihop och vi är tacksamma för att så många medier har velat lyfta fram boken genom en recension. Men det stannar tyvärr just där – vid recensioner. Från vårdens och myndigheternas sida är tystnaden massiv och lägger locket på den debatt som frågan är helt beroende av. Tydliga tecken på detta är att ingen av de vårdrelaterade tidningarna har skrivit om boken (exempelvis Dagens Medicin, Läkartidningen och Vårdfokus). Anmärkningsvärt är också att inte heller Sundsvalls tidning har tagit upp det, vilket kan göra en närmast konspiratorisk.
”Hade du förväntat dig att det skulle bli debatt?” frågade en närstående till mig häromdagen.
Och nej, det hade jag inte. Bokens allra sista rader handlar just om våra egna och kvinnornas lågt ställda förväntningar, efter flera års kamp i motvind. Men jag hoppades. Nu börjar vi närma oss vägskälet där vi måste ta ställning till de frågor vi in i det sista försökt undvika: Hur mycket mer av våra liv, av tid och energi, ska vi lägga i en ickefråga där varje högljutt vrål från vår sida endast når mottagarna som ett avlägset eko? Och hur ska vi kunna vända den ryggen, när vi vet att ingen annan driver den vidare om inte vi gör det? Problemet är olösligt, och för att undvika den djupaste hopplösheten är förträngning för närvarande den bästa strategin.

Annonser
Det här inlägget postades i Boken, Media. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Just nu

  1. Susanne skriver:

    Det här är inte enkelt… Hur gör man rätt utan att bryta ned sig själv på vägen? Så svårt när man står vid dessa vägkorsningar. Jag gissar att ni båda kommer att landa i vad som är rätt för er, även om det kanske inte blir enkelt. Lycka till!! Åh, vad jag hoppas på att några människor skulle lyfta på sina skygglappar, minst för en liten stund.

  2. annika sandberg skriver:

    Jag kommer att fortsätta vara en nagel i ögat på myndigheterna kring denna fråga och andra som rör psykiatrisk vård av unga. Skulle önska att andra närstående ville ansluta sig ( har skapat en grupp här på fb men inga inlägg ) än. Det behöver vara fler , inte färre, som engagerar sig, min generation inte minst!

  3. Katarina skriver:

    Sofia och Thérèse, det arbete ni lagt ner och den otäcka, verklighetsförankrade bok ni har skrivit är en enastående bedrift som har krävt mycket arbete från er sida under lång tid. Inte konstigt att ni är trötta och i behov av att fokusera på annat för att hämta kraft. Unna er att koppla av och njuta av att ha lyckats slutföra bokprojektet. Vi är många som känner engagemang för de frågor ni driver och som gärna deltar i kampen för bättre vård åt personer med självdestruktivt beteende. Den massiva tystnaden från vården och myndigheterna behöver inte tolkas som att ni inte nått fram med ert budskap – tystnaden kanske till och med betyder att ni skjutit mitt i prick och att man inte har något att säga till försvar, eller vet hur man ska ta nästa steg. Ert arbete är ett stycke samtids historia som kommer att utgöra en god grund för diskussion om framtidens vård under lång tid framöver.

  4. Johanna skriver:

    Åh vilken jobbig känsla. Att vilja göra så mycket mer men inte orka. Jag förstår att hela situationen tär på er.

    Jag vill i alla fall säga att jag uppskattar det arbete ni har lagt ner och att jag är imponerad av ert driv, er kunskap och er sympatiska framtoning.

    Som Susanne skrev här ovan, tror jag att ni kommer att hitta det som är rätt för er. Men ta tid på er. Så att ni riktigt kan känna efter hur mycket av era egna liv frågan är värd. För ingen blir gladare av att ni mår sämre av det hela.

  5. Charlotte Fransson skriver:

    Det är tråkigt att läsa detta, mest för att jag inser att ni har rätt, och jag förstår att ni inte kan fortsätta med detta så som ni gjort.Jag tycker att ni ska fokusera på annat i era liv och vila. Men för mig och många har ni gjort ett jättejobb och varit ett hopp och jag tror boken kommer påverka mer än vi ser nu, eller jag hoppas det iallafall. En behandlingspedagog viskade i hemlighet att Växjö ska omstruktureras så att LPT-patienter inte får vårdas innanför murarna och tillsammans med dömda. Men när i framtiden det blir vet man inte…
    Skickar en tackpresent.
    Hälsningar Charlotte

    (Och ja, det är väldigt anmärkningsvärt att Sundsvalls tidning inte vill skriva om det…)

  6. Helén skriver:

    Förstår precis hur ni känner er! Tyvärr kan jag inte ta paus, inte sluta tänka, inte sluta göra vad jag kan. Det är nog snarare en känslig fråga, än en icke-fråga. Alla vi som kritiserar och agerar blir bemötta med just den här kompakta tystnaden som tär. Men ni har gjort ett enastående arbete, som inte kommer att gå obemärkt förbi. Men unna er en stilla jul och ett gott slut på året. Ta paus, engagemang av ert slag tar oerhört på krafterna och att känna att inget händer är så tungt. Då måste man samla kraft. Ni är värda den bästa jul man kan tänka sig. Stora kramar till er båda! Tack för att ni finns!

  7. Moa skriver:

    Ni har gjort ett jättejobb! Och det är fruktansvärt att de som det faktiskt handlar om – vården och myndigheterna – håller tyst. På något sätt hoppas jag ändå att det når fram till dem. Boken försvinner inte, även om den inte kommer vara ”ny” så länge. Berättelserna försvinner inte.
    Många kramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s