Hur hjälper man Camilla?

Camilla är en artonårig flicka som upplevt mer sorg och smärta i sitt unga liv än vad de flesta av oss upplever under en hel livstid. Sedan flera år tillbaka driver hon en välbesökt blogg där hon berättar om sitt liv, men på senare tid har inläggen blivit allt kortare och de kommer allt mer sällan.

I december har det gått ett år sedan Camilla flyttades från barnpsykiatrin på Sunderbyns sjukhus till rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn. Förflyttningen skedde dagen efter att Camilla fyllt arton år, och på rättspsyk har hon befunnit sig sedan dess. Rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn är inte någon av de kliniker i Sverige som har ”specialiserat sig” på unga kvinnor som skadar sig själva och som inte dömts för brott, därför utgör Camilla genom sitt kön och genom sin problematik en kraftig minoritet på kliniken. Vi har inte granskat vården i Öjebyn på djupet, ändå vågar jag påstå att den miljö och den vård Camilla får överhuvudtaget inte är uppbyggd för att tillgodose behoven hos en suicidal tonårsflicka som fortfarande befinner sig i kris (bland annat efter storasysterns självmord tidigare i år). Såväl säkerheten på kliniken som vården är i stället uppbyggd för att tillgodose behoven hos personer, oftast män, som dömts för allvarliga brott.

Vi talade med Camilla i telefon senast häromdagen. Vi frågade henne om hur planeringen ser ut. Med liten, uppgiven röst svarade hon att personalen säger att hon kanske kan få lämna rättspsykiatrin om ett par år, när hon mår bättre. Vi frågade henne vad hon hade för intressen innan hon blev sjuk. Hon svarade att hon spelade innebandy och fotboll. Hopplösheten får fäste även i oss när vi pratar med Camilla, för hur ska hon kunna må bättre när hon befinner sig på rättspsykiatrins ”tekniska avdelning” (Öjebyns motsvarighet till ”intaget” i Sundsvall och Växjö), begränsad i sina möjligheter att använda telefon och internet, begränsad i sina möjligheter att ta emot besök, begränsad i rätten att få använda sina egna kläder, ja, begränsad i precis alla avseenden? Hur hittar man tillbaka till ett normalt tonårsliv, när alla medpatienterna på avdelningen är psykiskt sjuka män som dömts för brott, och personalen byts ut varje timme? I ett par artiklar (se här och här) som Piteå-tidningen publicerade om Camillas situation för ett halvår sedan, uppgav chefsöverläkare Per-Axel Karlsson att den behandling Camilla får på rättspsyk utgörs av ”teckenekonomi”, en behandling som innebär att man fråntas alla sina rättigheter och får tillbaka dem som belöning när man beter sig på önskat sätt. Någon psykologkontakt, eller annan form av långsiktig behandling, säger Camilla att hon inte får. Många kvinnor vi har talat med har tagit sig ut från rättspsyk genom att under en längre period ”spela friska”, men det är svårt att se hur Camilla skulle klara det.

Vi har talat mycket med varandra om hur vi på bästa sätt ska kunna hjälpa Camilla. Vi lyckades få rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall att sluta ta emot kvinnor med självskadebeteende genom att gå in som ombud för patienterna och skicka in anmälan efter anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), som ledde till att varning efter varning utdelades till ansvarig vårdpersonal. På grund av en ny lag som trädde i kraft den 1 januari 2011 kan vi inte längre använda oss av detta arbetssätt. Även om vi skulle gå in som ombud för Camilla och finna lika stora brister i hennes vård som i fallet med kvinnorna i Sundsvall, skulle Socialstyrelsen förmodligen vara den enda myndighet vi med framgång skulle kunna vända oss till. Handläggningstiderna hos Socialstyrelsen är för närvarande extremt långa, vi talar om månader och kanske till och med år, och det är alldeles för lång tid när det rör en flicka som behöver hjälp nu. En anmälan skulle dessutom endast resultera i konstruktiv kritik och en uppmaning till kliniken att vidta vissa åtgärder för att förbättra vården. Det skulle inte räcka för att skapa den press som vi behöver för att kunna hjälpa Camilla därifrån. För det är därifrån Camilla måste komma – rättspsyk kan omöjligt vara en bra miljö för en på djupet trasig flicka som ska börja må bra och lära sig leva igen.