Hur hjälper man Camilla?

Camilla är en artonårig flicka som upplevt mer sorg och smärta i sitt unga liv än vad de flesta av oss upplever under en hel livstid. Sedan flera år tillbaka driver hon en välbesökt blogg där hon berättar om sitt liv, men på senare tid har inläggen blivit allt kortare och de kommer allt mer sällan.

I december har det gått ett år sedan Camilla flyttades från barnpsykiatrin på Sunderbyns sjukhus till rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn. Förflyttningen skedde dagen efter att Camilla fyllt arton år, och på rättspsyk har hon befunnit sig sedan dess. Rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn är inte någon av de kliniker i Sverige som har ”specialiserat sig” på unga kvinnor som skadar sig själva och som inte dömts för brott, därför utgör Camilla genom sitt kön och genom sin problematik en kraftig minoritet på kliniken. Vi har inte granskat vården i Öjebyn på djupet, ändå vågar jag påstå att den miljö och den vård Camilla får överhuvudtaget inte är uppbyggd för att tillgodose behoven hos en suicidal tonårsflicka som fortfarande befinner sig i kris (bland annat efter storasysterns självmord tidigare i år). Såväl säkerheten på kliniken som vården är i stället uppbyggd för att tillgodose behoven hos personer, oftast män, som dömts för allvarliga brott.

Vi talade med Camilla i telefon senast häromdagen. Vi frågade henne om hur planeringen ser ut. Med liten, uppgiven röst svarade hon att personalen säger att hon kanske kan få lämna rättspsykiatrin om ett par år, när hon mår bättre. Vi frågade henne vad hon hade för intressen innan hon blev sjuk. Hon svarade att hon spelade innebandy och fotboll. Hopplösheten får fäste även i oss när vi pratar med Camilla, för hur ska hon kunna må bättre när hon befinner sig på rättspsykiatrins ”tekniska avdelning” (Öjebyns motsvarighet till ”intaget” i Sundsvall och Växjö), begränsad i sina möjligheter att använda telefon och internet, begränsad i sina möjligheter att ta emot besök, begränsad i rätten att få använda sina egna kläder, ja, begränsad i precis alla avseenden? Hur hittar man tillbaka till ett normalt tonårsliv, när alla medpatienterna på avdelningen är psykiskt sjuka män som dömts för brott, och personalen byts ut varje timme? I ett par artiklar (se här och här) som Piteå-tidningen publicerade om Camillas situation för ett halvår sedan, uppgav chefsöverläkare Per-Axel Karlsson att den behandling Camilla får på rättspsyk utgörs av ”teckenekonomi”, en behandling som innebär att man fråntas alla sina rättigheter och får tillbaka dem som belöning när man beter sig på önskat sätt. Någon psykologkontakt, eller annan form av långsiktig behandling, säger Camilla att hon inte får. Många kvinnor vi har talat med har tagit sig ut från rättspsyk genom att under en längre period ”spela friska”, men det är svårt att se hur Camilla skulle klara det.

Vi har talat mycket med varandra om hur vi på bästa sätt ska kunna hjälpa Camilla. Vi lyckades få rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall att sluta ta emot kvinnor med självskadebeteende genom att gå in som ombud för patienterna och skicka in anmälan efter anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), som ledde till att varning efter varning utdelades till ansvarig vårdpersonal. På grund av en ny lag som trädde i kraft den 1 januari 2011 kan vi inte längre använda oss av detta arbetssätt. Även om vi skulle gå in som ombud för Camilla och finna lika stora brister i hennes vård som i fallet med kvinnorna i Sundsvall, skulle Socialstyrelsen förmodligen vara den enda myndighet vi med framgång skulle kunna vända oss till. Handläggningstiderna hos Socialstyrelsen är för närvarande extremt långa, vi talar om månader och kanske till och med år, och det är alldeles för lång tid när det rör en flicka som behöver hjälp nu. En anmälan skulle dessutom endast resultera i konstruktiv kritik och en uppmaning till kliniken att vidta vissa åtgärder för att förbättra vården. Det skulle inte räcka för att skapa den press som vi behöver för att kunna hjälpa Camilla därifrån. För det är därifrån Camilla måste komma – rättspsyk kan omöjligt vara en bra miljö för en på djupet trasig flicka som ska börja må bra och lära sig leva igen.

Annonser
Det här inlägget postades i Rättspsyk. Bokmärk permalänken.

36 kommentarer till Hur hjälper man Camilla?

  1. Saari skriver:

    Jag delar det här till mina vänner på facebook. Hoppas att det sprider sig och sätter press!

  2. Josefin skriver:

    Det gör så ont att veta att Camilla är där och kanske inte får det stöd hon behöver i sin sorg. Önskar jag kan göra något.

  3. Fredrik Hansson skriver:

    jag delar också det. Men de är inte många här i piteå som förstår hur det är bakom murarna. Jag har varit på ”tekninska” så vet hur det är där.

  4. Helén skriver:

    Camilla är inte på tekniska. Hon flyttades till avdelning i februari. Det är viktigt att alla uppgifter blir rätt, eftersom vi närstående lätt kan hamna i en sits av ”ord mot ord” i vår kamp. Om felaktiga uppgifter sprids kan det komma att användas ”mot” oss.

    • Sofia skriver:

      När jag talade med Camilla i förrgår hade hon av olika skäl förflyttats tillbaka till tekniska, så uppgiften ska vara korrekt.

      • Helén skriver:

        Ok, jag visste inte att hon flyttats dit, bara omständigheterna bakom. Ber om ursäkt!

        Men det är förhoppningsvis en tillfällig lösning.

      • Sofia skriver:

        Ingen fara. Och jag håller med dig, vi får verkligen hoppas att det är tillfälligt!

  5. Helena skriver:

    Går det på något sätt att ta vägen via FN och mänskliga rättigheter?
    Något kryphål?
    /Helena

    • Sofia skriver:

      Jag ska inte säga att det inte går, men än så länge har vi upplevt det som en svårframkomlig väg. Eftersom Camilla har fyllt arton år kan vi inte stödja oss mot FN:s barnkonvention, vilket annars hade varit ett bra verktyg för att driva debatten (även om FN:s barnkonvention ännu inte gäller som lag i Sverige). I Sundsvallsfallen kontaktade vi FN med stöd av konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling och bestraffning, då vi funnit tecken på att vården innehöll sådana inslag. Det har nu gått närmare 2,5 år sedan dess och vi har inte fått något svar. Inte heller de extraordinära tillsynsorganen JK eller JO sätter jag något större hopp till – de överprövar med största sannolikhet inte beslut av det här slaget (de anser sig sakna den medicinska kompetens som krävs). Men det kan förstås finnas något kryphål vi inte känner till, så vi är tacksamma för alla tips!

  6. Fredrik Hansson skriver:

    Som jag ser de finns de två anledningar till att man hamnar på ”tekniska”: 1 dom behöver ”bälta” personen eller 2 som bestraffning för att man inte gör som personalen säger. Antar att chefsöverläkaren P-A Karlsson inte håller med om detta.

  7. Bella skriver:

    Jag har en kompis som är på RPK i växjö, jag bara undrar vad som är skillnad på växjö och där Camilla är…?

    • Thérèse skriver:

      Det som först skiljer RPK i Växjö från rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn är att Växjö är en regionklinik som har en generellt högre säkerhet, än den länsenhet som Camilla befinner sig vid. RPK i Växjö är dock en av de kliniker som specialiserat sig på unga kvinnor med självskadebeteende. De har en kvinnoavdelning där de flesta av patienterna med självskadebeteende vårdas, tillsammans med kvinnor dömda för brott. Camilla vårdas (nästan) uteslutande tillsammans med män, dömda för brott, vilket gör att vårdmiljön inte heller är anpassad efter henne och hennes behov. I Växjö har man låtit delar av sin personal utbilda sig i DBT-liknande metoder, som används vid självskadebeteende och emotionell instabil personlighetsstörning. Överlag kan man anta att Växjö därför är med förberedda på och har större erfarenhet av att vårda patienter med självskadebeteende, än vad man har vid rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn.

  8. Eva Nilsson skriver:

    delar det här,hoppas det hjälper om vi blir många.

  9. Ping: ”En sång för alla dom…” |

  10. Hanna skriver:

    Det här är ju nåt för Janne josefsson på uppdrag granskning. Och har man kollat med en advokat? Det här måste ju brista rent juridiskt på flera ställen.

    • Thérèse skriver:

      Hanna, tack för din kommentar! Efter arbetet med boken är nog tyvärr vår erfarenhet att det sällan spelar så stor roll om ett förfarande brister juridiskt. Vi har ju främst granskat RPK i Sundsvall och har där kunnat visa hur de under flera års tid tillämpat tvångsvårdslagarna felaktigt och direkt olagligt. Vi har varit i kontakt med olika myndigheter vid otaliga tillfällen, men tyvärr har responsen varit sval. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har, som vi skrivit om i tidigare blogginlägg, delat ut sex varningar till läkare på kliniken för fel i vården och Socialstyrelsen har kritiserat kliniken upprepade gånger. Trots det tillåts de kritiserade läkarna fortfarande arbeta kvar och bedriva tvångsvård.

      Jag är inte insatt i detaljerna i Camillas ärende och vet därför inte vilka juridiska överväganden som gjorts, och huruvida det finns en advokat eller ej, men tyvärr är det inte något jag skulle sätta allt för stort hopp till.

      Vi tipsade Uppdrag granskning för flera år sedan om att unga tjejer vårdas för självskadebeteende inom rättspsykiatrin, men det var ingenting de nappade på. Kalla fakta gjorde däremot ett program om det hösten 2009. Allmänintresset är tyvärr fortfarande ganska lågt för dessa kvinnor, och psykiatrin är svår att granska. Vår förhoppning är självklart att boken ska påverka detta i positiv riktning!

      • Helén skriver:

        Uppdrag granskning är kontaktade, men har inte velat göra reportage.

      • Moa skriver:

        Vad har UG sagt, att de inte vill göra reportage för att det är för svårt med sjukvårdssekretess o dyl. eller för att det är för ointressant? Man blir ju smått tokig på det låga intresset för frågan.

      • Sofia skriver:

        Precis som du skriver finns det ett lågt allmänintresse för denna typ av frågor, och med det minskar också intresset från media att gräva i det. Att det rör sig om sjukvård, till och med rättspsykiatri, gör det än besvärligare. Sekretess och hög säkerhet försvårar. När det gäller just frågan om kvinnor inom rättspsykiatrin tror jag dessutom att media nu börjar tycka att ämnet är ”passé” eftersom frågan redan debatterats mycket.

  11. kim skriver:

    jag blir så himla ledsen när jag läser sånt där.
    det är så sjukt att det får fungera på det sättet 😦
    människor lider och samhället gör det ännu värre.
    jag hoppas att det kan finnas bättre ställen för dessa kvinnor i framtiden ( en snar framtid dessutom).
    det är så tragiskt

  12. mary skriver:

    jag har delat detta på facebook och min blogg.

    fruktansvärt

  13. Ping: En liten vädjan « Camelliss

  14. Det här är fruktansvärt! Blir så ledsen av detta!

    En artikel till Expressen, aftonbladet?

    STOR Guld eloge till dig som tar upp detta!

  15. Annukka skriver:

    Aftonbladet.. som nyligen haft en serie artiklar och försökt skapa debatt i ämnet psykvård i Sverige idag.. är inte de intresserade..? Att fläska upp en het potatis i största dagstidningen har ju i somliga fall tidigare visat sig vara av betydelse.. då många reagerar och det finns en chans till att man tvingar fram en förändring (förhoppningsvis till det bättre).

    Bara funderar.. delar också och för vidare via facebook..

    • Helén skriver:

      Vill bara skriva till alla som läser här om kampen bakom. Tidningar är kontaktade, politiker är kontaktade, radio. och tv-program är kontaktade. Vi har gjort allt som går inom ramen av att få offfentlig uppmärksamhet. Det måste till mycket mer för att kunna göra mer. Hade jag haft pengar hade jag anlitat Sveriges främsta jurister att hjälpa mig.

      Den största haken för oss som kämpar är att Camilla inte släppt på sekretessen för oss – det innebär att vi är maktlösa och har bakbundna händer. Men allt som går att göra utan den och utan ett stort kapital har vi gjort. Det finns ju en anledning till att vi inte är väl sedda av verksamhetschefer i Norrbotten och har fått besöksförbud till Camilla. Att få komma till en tevesoffa och berätta är väl det enda som kanske kan skapa uppmärksamhet lite mer än tidnigarna kan ge – det kan kanske hållas lite längre i minnet av folk än en skriven text.

      Hjälp mig att tipsa alla som går om vad vi går igenom – framför allt just nu behöver jag få besöksförbudet uppmärksammat.

      • Sofia skriver:

        Ni har fört en stor och beundransvärd kamp! När det gäller sekretessen vill jag ändå påpeka att det måste vara Camillas beslut, som vi alla runt omkring måste respektera. Det är också svårt för oss runt omkring att ta ställning i frågan om besöksförbud, då vi inte har någon insyn i er relation och Camillas önskemål i detta.

      • Helén skriver:

        Absolut är det Camillas beslut och hennes val. Något annat är inte tänkbart eller ens möjligt. Men jag tror att många tror att man kan göra mer än man kan som utomstående, därför är det viktigt att veta att i detta fallet kan ingen gå längre än det som är gjort. Sekretessen sätter stopp för det. Jag nämner inte det som en ”beklagan” utan som en förklaring till varför det är oerhört svårt att göra mer än vad som är gjort.

        Vi som kämpar för någon på det här sättet vet ju heller aldrig vad personen säger om oss, vad de framför till personal eller andra. Det gör situationen ännu svårare, vi kan framstå som fullkomliga idioter.

  16. Linnea Sundberg skriver:

    Delat detta på min facebook, minsta man kan göra. Är ett ämne som måste tas upp och synas!
    /Linnea

  17. Åh kära Camilla. Henne har man följt i många år. Kan inte förstå hur samhället kan se ut såhär. Har tack och lov aldrig varit inlagd på rättspsyk, men jag vet hur det känns att vara inlagd på sjukhus månader efter månader på grund av psykisk sjukdom. Kämpa Camilla och alla andra som kämpar där ute!

  18. Yasmine skriver:

    Fruktansvärt! Förstår inte hur detta kan pågå i Sverige idag. Lägger upp detta på min blogg, nu börjar kampen.

  19. Karina skriver:

    Vad kostar det att anlita Sveriges främsta jurister? fick en tanke bara om vi är över 100 personer som vill hjälpa Camilla så kanske all vi alla kunde lägga en slant var för att kunna anlita dem, var bara en tanke som slog mig. Vi är ju så många som gärna vill hjälpa henne.

    Mvh Karina

  20. Ping: Ludmillas Blogg » Slutstation rättspsyk

  21. Ping: Kritik mot rättspsykiatrin i Öjebyn |

  22. Ping: Mer om Camilla och Slutstation rättpsyk i Aftonbladet |

  23. uno.enkvist skriver:

    Hon bör få en rimlig behandling på mänsklig väg och inte över drivna
    Fasoner som bältning eller andra likheter eller tvångsmetoder
    För en med schälvskade beteenden inte skall bedömas som kriminella
    Unoenkvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s