Rättsövergrepp och vanvård av unga som skadar sig själva

I den nya boken Slutstation rättspsyk berättar Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson hur rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall under åtminstone åtta års tid bedrev tvångsvård i strid mot såväl svensk lag som internationella konventioner om mänskliga rättigheter, sanktionerat av Socialstyrelsen. Hårdast drabbade var de unga kvinnor som vårdades på kliniken trots att de inte hade dömts för något brott, utan som var där för att de skadade sig själva.

De 28 kvinnorna som intervjuats i boken berättar i hög grad samma sak: de har lurats av sina läkare inom allmänpsykiatrin att tro att de ska till ett behandlingshem. Först vid ankomsten till kliniken, då de får syn på taggtråden, murarna och kamerorna, inser de att de i själva verket skickats till en rättspsykiatrisk högsäkerhetsklinik. De gråter av vanmakt, de skriker, de skadar sig själva och försöker ta sina liv, men inser snart att det inte hjälper.

Kvinnorna får läderpåsar fastlåsta kring händerna. De låses in i stimulifria isoleringsceller med krackelerade fönster som gör att de inte kan se ut – ibland under veckolånga perioder. Om patienterna i panik börjar dunka huvudet mot väggen låses en hockeyhjälm med gallervisir fast vid huvudet; omöjlig för dem att ta av, på grund av de oformliga tvångshandskarna.

De extrema och i hög grad också olagliga tvångsåtgärderna har ibland använts för att skydda patienterna från ett svårt självskadebeteende, men de har lika ofta använts som ett bestraffningsmedel för att skrämma patienterna från fortsatt självskadebeteende. Tvångsåtgärder har rutinmässigt använts i situationer då patienterna varit fullkomligt lugna, för att ”markera att hon gjort fel”. Självmordsnära patienter har burits direkt från hängsnaror till isoleringsceller, för att ge handlingen en kännbar negativ konsekvens. Patienter har isolerats under flera dygn som tidsbestämts på förhand, ”i enlighet med behandlingsplanen”. Patienter har skadat sig själva på en lördag och isolerats på en söndag. Journalanteckningar stärker den bild patienterna har delgivit oss, och såväl Socialstyrelsen som Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har konstaterat att läkare på kliniken använt tvångsåtgärder för att straffa patienter. Erfarna jurister har dragit paralleller till tortyr – ändå har ingen myndighet satt definitivt stopp för vanvården i Sundsvall. Idag bedriver läkargruppen fortfarande tvångsvård av psykiskt sjuka, samtidigt som de arbetar extra som skolläkare, som konsulter och driver diverse egna bolag.

Socialstyrelsen fick mellan 2003 och 2008 in åtta rapporter som vittnar om att användningen av tvångsåtgärder som varit förbjudna i Sverige sedan 1992 var utbredd inom rättspsykiatrin i Sundsvall. Ingen av dessa rapporter fick Socialstyrelsen att förbjuda åtgärderna. Inte heller agerade Socialstyrelsen genom att stoppa vanvården under den mest akuta perioden våren 2010, trots upprepade larm från patienter, anhöriga och från oss. Sex polisanmälningar har gjorts, men samtliga ärenden lades ned av åklagaren då läkarna ansågs sakna uppsåt, trots att det konstaterades att de under flera års tid bedrivit en felaktig vård utan att vare sig myndigheter eller verksamhetsledning ingripit. Fyra anmälningar gjordes till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd under våren 2010, av oss och en jurist i egenskap av ombud för patienter. Anmälningarna, som alltså inkom under en begränsad period, avsåg i stort samma typ av vanvård, genomförd av samma läkargrupp, på samma klinik. Ändå hanterades de i enlighet med tre olika lagstiftningar, med helt olika utfall. Två ärenden är ännu efter ett och ett halvt år inte avgjorda, då de har bollats mellan myndigheter och hamnat i kläm mellan olika lagstiftningar. Idag meddelades vi att ett av ärendena tilldelats en handläggare inom Socialstyrelsen som också är psykiater med bakgrund inom rättspsykiatrin. Det beslut som kommer att fattas kommer inte att kunna överklagas.

”Hur har detta kunnat ske?” är den fråga vi gång på gång har ställt oss, och som har tvingat oss att skriva den bok vi aldrig ville skriva. Hur har en klinik under flera års tid kunnat bedriva en olaglig och omänsklig vård utan att någon ingriper, trots upprepade larm? Har det med läkarkårens höga trovärdighet att göra? Handlar det om att alltför få sympatiserar med patienter som befinner sig inom rättspsykiatrin? Handlar det om okunskap och brist på insyn i den psykiatriska världen? Vi hoppas innerligt att detta är frågor som kommer att ställas av fler än oss, och att det inte blir som en av kvinnorna sa:
– Jag tror ingen kommer att bry sig.

/ Sofia Åkerman & Thérèse Eriksson

Annonser
Det här inlägget postades i Boken, Juridik, Självskadebeteende, Vård. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rättsövergrepp och vanvård av unga som skadar sig själva

  1. Ping: Brev från Berlin till folkhemmet | Anna Ekström

Kommentarsfältet är stängt.