Lund och självskadevård

I dag skriver Sydsvenskan två artiklar om vården av självskadepatienter i Lund. Artiklarna har en positiv ton och är ämnade att berätta hur långt den psykiatriska vården på universitetssjukhuset i Lund har kommit när det gäller behandling av självskadande patienter. ”Psykiatrin i Lund ligger i framkant när det gäller behandling av patienter med självskadebeteende”, står det att läsa i en av artiklarna. I samma artikel nämns det att Lund för närvarande har fem självskadande patienter placerade på rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö, som totalt har sjutton vårdplatser reserverade för självskadande kvinnor. Detta låter oss ana att Lunds universitetssjukhus måste vara ett av de sjukhus i Sverige, om inte det sjukhus, som för närvarande har flest icke dömda kvinnor placerade på rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker. För mig är det starkt motsägelsefullt att då påstå att Lund skulle ligga i framkant när det gäller självskadevård, trots satsningen på dialektisk beteendeterapi (DBT) för patienter med borderline.

Fokuseringen på patienter med borderline  är ett annat problem som synliggörs genom artikeln. De allra flesta personer som skadar sig själva lider nämligen inte av någon personlighetsstörning. Och för dem som inte gör det, finns ingen specialiserad vård att få. Ingen. Självskadebeteende finns överhuvudtaget inte som en diagnos i dag, utan det betraktas som ett symptom på att något annat är fel (varför ätstörningar och substansmissbruk kan vara fristående problem, men däremot inte självskadebeteende, har jag länge undrat över). Detta leder naturligtvis till att läkare tvingas pressa in sina självskadande patienter i kriterierna för borderline personlighetsstörning, i brist på andra passande etiketter och för att patienterna ska kunna erhålla den behandling som har visat mest lovande resultat. I min mening är det olyckligt att stämpla unga människor med tunga och stigmatiserande personlighetsstörningsdiagnoser av vårdstrukturella och vårdpolitiska skäl, när man i stället hade kunnat göra bedömningen utifrån behovet. Är detta en patient som, utifrån sin problembild, skulle kunna vara hjälpt av att gå i DBT? När det gäller diagnosen borderline vill jag således höja en varningsflagg; i dag är det en diagnos som alltför ofta ställs närmast slentrianmässigt på personer som skadar sig själva, oavsett om de stämmer in på de övriga kriterierna eller ej.

Annonser
Det här inlägget postades i Självskadebeteende, Vård. Bokmärk permalänken.