En halv sanning

Nyligen gav journalisten Hanne Kjöller ut boken ”En halv sanning är också en lögn”. Boken som syftar till att granska journalistiska metoder, hamnade tidigt i blåsväder och anklagades för att vara osaklig och i vissa fall direkt felaktig.

Ett kapitel i boken handlar om kvinnor med självskadebeteende som vårdas på rättspsyk. Jag (Thérèse) har läst kapitlet och skriver om några av de största problem jag ser med texten. Läs gärna inlägget här.

/ Thérèse

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Träffa oss under Almedalsveckan!

Vi kommer att besöka Almedalsveckan för att prata om boken Slutstation rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott. Vårt program ser ni på flyern ovan, som ni gärna får hjälpa till med att sprida! Flyern finns också i pdf-format, här. Info om seminarierna finns även på Almedalsveckans officiella hemsida, här och här.

Boken kommer att finnas att köpa på plats.

Publicerat i Boken | Lämna en kommentar

Helsingborgs Dagblad

I förrgår, den 3 juni, publicerades en krönika i Helsingborgs Dagblad om reaktionerna efter Slutstation rättspsyk. Krönikan är skriven av Lotta Wendel som också recenserade boken ett par veckor efter att den kommit ut. Hon har liksom vi reagerat över vårdens mottagande av boken, inte minst i relation till journalisternas och kulturskribenternas. Följ länkarna för att läsa hennes texter!

Dessutom kan vi konstatera att det nu inte ens är en månad kvar tills Socialstyrelsen måste ha fattat ett beslut utifrån vår anmälan om felbehandlingen av Anna (som bland annat beskrivs i kapitlet ”Sex dygn” i boken). Socialstyrelsen har undgått kritik från JO för hanteringen av Annas ärende genom att i ett annat ärende uttrycka en målsättning om att vara färdig med alla anmälningar som inkommit innan november 2011 senast under juni månad. Vi skickade in anmälan för Annas räkning i början av maj 2010, vilket innebär att handläggningstiden för hennes ärende har varit över två år.

Publicerat i Boken, Media, Rättsprocesserna | Lämna en kommentar

Nuläget och bra reportage i Dagens Arbete

Häromdagen talade jag i telefon med en av tjejerna som vårdas på rättspsyk. Hon är fortfarande tonåring men har redan tillbringat ett och ett halvt år på rättspsyk, på en avdelning där ”de flesta är mördare typ”. Än så länge är det ingenting som talar för att hon snart skulle få komma därifrån.  Det känns emellanåt tröstlöst (och jag kan bara ana hur tröstlöst det måste kännas för henne!), men med några månaders distans till bokutgivningen har det ändå börjat bli lättare att förhålla sig till hopp- och tröstlösheten. Vi har börjat blicka åt andra håll, arbeta på andra sätt. Även om inte boken lett till den livliga debatt som vi hade hoppats på, som efter Caremaskandalen eller efter Anna Odells konstprojekt (för ja, det hade varit bättre med en polariserad och kritisk debatt än ingen alls), så kan vi se att boken har nått ut och påverkat på andra sätt. Just nu arbetar till exempel både jag och Thérèse med den nationella satsning på kunskapsutveckling kring självskadebeteende som regeringen och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) beslutade om i höstas. Dessutom beslutade regeringen nyligen om att avsätta 50 miljoner kronor för att stärka tillsynen över psykiatrin, bland annat användningen av olagliga tvångsåtgärder. Flera signaler har skickats till oss om att boken och vårt arbete med kvinnorna inom rättspsykiatrin har varit en av pusselbitarna som lett fram till dessa satsningar, vilket känns oerhört bra.

Andra saker som gör mig glad är de mejl vi får med jämna mellanrum, bland annat från studenter som har valt att skriva uppsatser och PM om problemen som beskrivs i boken. Det kan handla om huruvida det är förenligt med de konventioner om mänskliga rättigheter som finns att behandla patienter med de metoder som man använde i Sundsvall, om könsaspekten eller om det är juridiskt försvarbart att vårda personer som inte är dömda för något brott på rättspsyk. Det är inspirerande att få ta del av studenternas tankar, och det ger mig hopp om framtiden. Jag hoppas att dessa duktiga studenter kommer att fortsätta engagera sig i de allra mest utsatta, i frågor som inte nödvändigtvis väcker allmänt intresse men där vakna och kritiska blickar behövs, och att de vågar fortsätta att lyfta viktiga frågor även om det är obekvämt för dem som sitter på makten.
Sist men inte minst kan vi nu glädjas åt många kraftfulla texter om boken och bokens tema, framför allt skrivna av journalister och recensenter. Många av dem har läst boken utan så mycket förkunskap om psykiatrins slutna värld, därför är det särskilt ”glädjande” att läsa hur de berörs och förskräcks av det som berättas. Det får oss att känna att en del av vårt syfte är uppnått; att ha gläntat på dörrarna till en värld som alltför få känner till. Någonstans tänker jag att det kanske är den allra viktigaste gruppen att nå: de som inte redan vet. Jag ser själv inte Slutstation rättspsyk främst som en bok om psykiatri, utan som en samhällsdebattbok om vård, rättssäkerhet och ödet för en liten grupp mycket utsatta unga människor i dag. Något som inte enbart borde engagera dem med ett brinnande psykiatriintresse. Om några månader hoppas vi att boken finns tillgänglig i pocket, och då kanske vi kan nå ännu fler nya läsare som inte visste att människor kan behandlas på detta vis i Sverige.

Med detta sagt vill jag uppmana er att läsa en lysande reflektion av Anna Tiberg i Dagens arbete, om Anna Odell, Lisbeth Salander och kvinnorna på rättspsyk:

”Flickor som skadar sig själva behandlas som brottslingar. Hotas eller spänns fast tills de slutat fantisera. I konsten, i filmen, i boken försöker de berätta. Men vem tror på den som är sjuk?”

Publicerat i Boken, Media | Lämna en kommentar

Fler recensioner

Fortfarande dyker det upp recensioner av Slutstation rättspsyk lite då och då, nu senast i tidningen Politiken. Mikael Gewers skriver: ”Boken har många förtjänster: den är flyhänt skriven och den tar upp situationen för en grupp människor som sällan syns eller hörs i medierna. Den som vårdas med stöd av LPT befinner sig i en situation gentemot vårdgivaren där vårdgivaren måste kunna granskas. Slutstation rättspsyk är både god och intressant läsning och på samma gång en angelägen granskning.” Läs hela recensionen här.

Läs också ST-läkaren Hanna Edbergs recension av boken i tidningen Svensk psykiatri, s. 48.  I denna recension uttrycks en betydligt mer kluven bild av boken än vad som synts i tidigare recensioner, vilket vi tycker är tänkvärt.

Publicerat i Boken | Lämna en kommentar

Ännu en gång konstateras tvångshandskarna vara olagliga

Vi har tidigare skrivit att sex varningar har delats ut till läkare vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, för att de bland annat använt tvångshandskar på patienter med självskadebeteende, och isolerat dem på otillräckliga eller olagliga grunder. En av dessa varningar har överklagats till förvaltningsrätten i Stockholm som nu har meddelat dom.  Förvaltningsrätten fastställer varningen som HSAN fastslagit och konstaterar bland annat följande:

”När det gäller användningen av låsta handskar – skyddshandskar – är detta inte en tillåten åtgärd inom vården. Sådana får alltså inte användas. […] Det kan enligt förvaltningsrättens mening inte finnas eller ha funnits något egentligt utrymme för personal inom vården som getts befogenhet och förtroendet att besluta om tvångsåtgärder att hävda en annan tolkning.”

”Förvaltningsrätten finner det vidare klarlagt att handskarna har använts som ett led i vård och behandling och även förvaltningsrätten får i likhet med [HSAN] genom dokumentationen – tex. de föreliggande ”kontrakten” – intrycket att handskarna har använts som repressiv åtgärd.”

Läkaren, precis som kliniken han arbetar vid, hävdar fortfarande att de inte gjort något fel. De har inte, och kommer med all sannolikhet inte att be någon av de drabbade patienterna om ursäkt för den vanvård de utsatts för. Därför blir ett domslut som detta särskilt viktigt – det blir en visande upprättelse som kvinnorna så innerligt behöver.

Publicerat i Rättsprocesserna | Lämna en kommentar

Kampen om kämpaglöden

Som vi tidigare har skrivit, har jag och Thérèse har inte samma ork och driv som vi en gång hade. Vi tycker fortfarande att det är lika fel att kvinnor som skadar sig själva tvångsvårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott. Vi tycker fortfarande att patienterna som har vårdats på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, och som där har utsatts för olagliga tvångsåtgärder och vårdmetoder som ger associationer till tortyr, förtjänar ett erkännande och en ursäkt. Det som släcker den kämpaglöd som fortfarande kämpar febrilt för sin överlevnad, är att vi tappat tron på att ansträngningar ska leda till något. Det är svårt att motivera sig till att skriva en anmälan, när erfarenheten säger att den i bästa fall leder till konstruktiv kritik som leder till måttliga förändringar i praktiken. Det krävs mycket, mycket arbete för att genomdriva små förändringar, och det är motivationsdödande.

I Slutstation rättspsyk finns det ett kapitel som handlar om Anna, som bland annat tillbringade sex dygn i en isoleringscell efter att hon gjort ett allvarligt självmordsförsök. Kapitlet baserar sig på de uppgifter som finns i hennes journaler. Journalerna innehåller både direkt motsägelsefulla uppgifter och omfattande luckor. Under ett par dygn går det exempelvis inte att se vilken läkare som ansvarade för isoleringen av Anna. Man får ett intryck av att åtgärden hade som främsta syfte att skrämma henne från att någonsin försöka ta sitt liv igen. Det var exempelvis på förhand bestämt att Anna skulle vara isolerad under en veckolång period och att hon skulle få minsta möjliga mänskliga kontakt. Den som övervakade Anna då hon låg fastspänd i sängen, så som lagen kräver, satt i slussen bakom en stängd dörr och tittade på henne genom en glasruta.

Det har nu gått över ett år och nio månader sedan vi anmälde felbehandlingen av Anna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Anna har sedan länge fått lämna kliniken och mår nu bättre, men de sex läkarna vi anmält arbetar kvar med andra patienter. Flera av dem har varnats upprepade gånger för att ha använt tvångsåtgärder på felaktiga grunder. Flera varningar håller på att omprövas, eftersom läkargruppen överklagat dem.  De kan inte själva se att de gjort fel, vilket kanske är det mest oroväckande av allt.

Häromdagen lyckades jag uppbåda lite kraft för att skriva en ny JO-anmälan – den fjärde på dryga två år för min del. Jag har inga förhoppningar om att anmälan ska påverka utgången av Annas ärende, men hoppas att den kan bidra till att sätta fokus på de stora bristerna i myndigheternas, och framför allt Socialstyrelsens, hantering av patientklagomål. Bland annat DN har uppmärksammat detta nyligen, och två regionråd uttryckte skarp kritik häromdagen. Anmälan är snabbt ihopkastad, då jag inte längre orkar lägga de timmar som vi en gång gjorde. Men vill du läsa den kan du göra det här

Publicerat i Juridik, Rättsprocesserna | Lämna en kommentar