Kritik mot rättspsykiatrin i Öjebyn

I november berättade vi om Camilla som vårdas på rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn (läs det inlägget här). Camilla flyttades dig dagen efter sin artonårsdag, och har nu vårdats på kliniken ett drygt år, och i sin blogg skriver hon hur situationen blir allt värre. Härom dagen berättade hon att Socialstyrelsen riktat kritik mot den vård hon får på rättspsyk. Idag har Piteå-Tidningen publicerat ett par artiklar om hennes situation och om Socialstyrelsens kritik:

• Patienten har ingen vårdplan i enlighet med LPT, Lag om psykiatrisk tvångsvård.
• Det är oklart vilken medicinering som skett och utvärderingen av den är svår att följa.
• Det finns ingen terapeut som behärskar behandlingsmetoderna DBT eller KBT. Istället används teckenekonomi vars behandlingseffekter vid självskadebeteende inte är kartlagda via forskning.

I beslutet diskuteras även att Camilla tvingats sova i en bältessäng, och att namnet länsgemensam psykiatri kan verka missvisande när det främst handlar om rättspsykiatrisk vård.

Det är flera personer som anmält Camillas vistelse i Öjebyn, och ärendegången är ny för både mig och Sofia (vi har dock inte gjort någon anmälan i detta ärende). Den kritik som nu riktas mot Öjebyn är nämligen bara vara preliminär: chefsöverläkare Per-Axel Karlsson har till den 2 februari på sig att besvara Socialstyrelsens kritik. Till Piteå-Tidningen säger han att vissa saker kan rättas till, men att han förväntar sig att kritiken mot kliniken kommer att finnas kvar i det slutgiltiga beslutet.

I Socialstyrelsens kritik diskuteras vikten av god vård, och jag har mycket svårt att se hur den vård som Camilla får i Öjebyn kan uppfylla kraven på god vård. Vi kan bara hoppas att Socialstyrelsen i det definitiva beslutet riktar skarp kritik mot Öjebyn, och att kliniken också tar till sig av kritiken. Det är inte på rättspsyk Camilla hör hemma.

Unga Vuxnadagarna

Idag reser vi upp till Stockholm för att tala på Unga Vuxnadagarna. Det är en tvådagarskonferens med fokus på psykoterapeutiskt arbete med unga vuxna, i åldern 15-25 år. I morgon förmiddag ska vi berätta om vårt arbete med boken och medverka i en paneldiskussion. Många av de som skickats för vård inom rättspsykiatrin på grund av självskadebeteende är i den åldern som konferensen fokuserar på, så vi hoppas kunna bidra med viktig kunskap om och förståelse för den här problematiken, och hur viktigt det är att hitta alternativa behandlingsformer.

Därför känns det särskilt roligt att barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm igår presenterade en FOU-rapport som visar mycket lovande resultat när det gäller dialektisk beteendeterpai (DBT) för ungdomar. DBT är en av de behandlingsformer som utvecklats för vuxna personer med emotionell instabil personlighetsstörning och självskadebeteende, men nu finns det mycket som tyder på att även ungdomar som har självskadebeteende inte ingen diagnos också kan bli hjälpta av behandlingen.

Här finns programmet för Unga Vuxnadagarna och här hittar du FOU-rapporten om DBT.

/ Thérèse

Alla har rätt till god vård

Mycket klok och läsvärd recension i dagens Aftonbladet Kultur, skriven av Clara Törnvall. Läs den här!

Camilla Hällbom har också skrivit en mycket bra recension på sidan dagensbok.com, och avslutar med att ställa sig den viktiga frågan hur vården ser ut för patienterna som vårdas inom rättspsykiatrin med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård. Även de har rätt till god och lagenlig vård. Nästan samtliga av de kvinnor vi intervjuade som hade vårdats i Sundsvall, berättade till exempel om en man som suttit inlåst i en av isoleringscellerna på intagningsavdelningen sedan flera år. Vem är han? Hur dokumenteras denna tvångsåtgärd? Skickar man fortfarande rapporter till Socialstyrelsen, eller har man slutat med det? Vet Socialstyrelsen om att detta sker/har skett, och hur försvarar man i så fall det?
I dagsläget har fortfarande inget beslut om verksamhetsförbud fattats på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och samtliga läkare arbetar kvar, trots upprepad kritik och flera varningar.

I tidningen Bokfokus

Läs om Slutstation rättspsyk i  Modern Psykologis tidning Bokfokus! Artikeln finns på sidan 6-9. Rubriken ”Inlåsta utan dom” är möjligen aningen missvisande, eftersom det rör sig om tvångsvårdade kvinnor. Eftersom tvångsvård innebär en stor inskränkning av varje människas grundläggande rätt till frihet och integritet, ska ett beslut om tvångsvård som varar i mer än fyra veckor prövas av förvaltningsrätten. Kvinnorna på rättspsyk är alltså ”dömda” till (vanlig) psykiatrisk tvångsvård, men på grund av att de skadar sig själva och inte för att de begått något brott. I övrigt en bra artikel!

Samlade recensioner

Nedan följer korta utdrag och länkar till samtliga recensioner av Slutstation rättspsyk mellan 2011-12-01 och 2011-12-22:

”I den svenska sjukvården låser man in unga kvinnor med allvarliga livshotande sjukdomar tillsammans med mördare, våldtäktsmän och andra våldsmän med allvarliga psykiska störningar. Rent instinktivt känner säkert de allra flesta av oss att det knappast kan vara en helt bra lösning. Efter att ha läst Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons bok får man klart för sig att detta är fel och förödande på fler nivåer än det uppenbara”, skriver Lotta Wendel för Helsingbors Dagblad i en särskilt läsvärd recension.

”Berättelserna om flickorna och kvinnorna gör mig förtvivlad – och rasande över hur samhället svikit”, skriver Maria Elisson för Nerikes Allehanda.

”I Slutstation rättspsyk visar Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson på de stora brister i det svenska vårdsystemet som gör att dessa unga kvinnor straffas för sina problem likt olydiga hundar eller trotsiga småbarn”,  skriver Karin Andersson för Upsala Nya Tidning.

”Genom starka vittnesmål från patienter och gedigen research blottar de en verklighet man inte tror är sann”, skriver Cecilia Köljing  för Borås Tidning.

”Slutstation rättspsyk är ett ovanligt sakligt debattinlägg om vad som kan hända när den vanliga psykiatrin misslyckas med sitt uppdrag och Socialstyrelsens tillsyn brister. Myndigheten bör nu göra allt för att stoppa att fler självskadande tjejer hamnar på rättspsyk”,  skriver Clara Fahlman Bergström  för VLT (recensionen finns tyvärr inte på nätet).

”Det finns tillfällen när tvångsvård inte går att undvika. Svår anorexia, som kräver tvångsmatning, livs­hotande depressioner och psykoser där tvångsomhändertagande blir det enda sättet att rädda liv. Åkermans och Erikssons bok handlar inte om detta utan om behandlingar som i stora stycken är olagliga. Det handlar om en sluten, nästan okänd, rättslös värld som vi måste känna till och ifrågasätta”, skriver Malin Lindroth för Göteborgs-Posten.

”De är ingen massa, de rättslösa kvinnorna på rättsspyk. Men berättelsen om deras öde säger väldigt mycket om vår tids inställning till den jobbiga, gränslösa kvinnan. Då och då blir hon modern i kulturen, men samtidigt visar hon ständigt på hur omodern vården är”, skriver Malena Rydell för Sydsvenskan.

”När de som behöver samhällets stöd mest far illa på grund av systemet så är det något som inte stämmer. Därför behövs böcker som den här, som vågar säga sanningen och visa en alternativ bild av verkligheten. En bild som vi verkligen behöver se”, skriver Jana Rüegg för Tidningen Kulturen.

”Åkerman och Eriksson berättar om enskilda öden; unga kvinnor som går vilse i skuldkänslor och självförakt, valhänta politiker och vanmäktiga psykiatriker. Gränserna för vad tvångsvården tillåter överskrids och de unga kvinnornas familjer förtvivlar”, skriver Jakob Carlander för Östgöta Correspondenten (recensionen finns tyvärr inte på nätet).

”Boken Slutstation rättspsyk har funnits ute i över två månader nu. Ändå har den inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet. Några nyhetsartiklar, radiointervjuer och en enstaka recension är allt. Efter att ha läst den känner jag mig maskäten.
Författarnas envetna kamp för att få Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att agera leder dem in i en byråkratisk labyrint där ingen vill lyssna eller ta ansvar. Så bakvänt fungerar det – om illgärningen är för stor, sveket för allvarligt, maktmissbruket för uppenbart blir det svårare att få gehör offentligt. Du blir inte trodd. Ett tättslutande lock läggs över debatten”, skriver Clara Törnvall för Aftonbladet Kultur.

Se även Susanna Birgerssons ledare i Eskilstuna-Kuriren, Björn Ramels ledare i Sydsvenskan samt Ann Heberleins tankar om boken i Dagens Nyheter.

Just nu

Det har gått över två veckor sedan vi sist uppdaterade bloggen. För egen del beror det på att jag drabbats av en lamslående trötthet som gör att jag nästan aktivt försöker låta bli att tänka både på boken och på allt runt omkring den. Så fort tankarna drar sig åt det hållet omsluts jag av en dränerande hopplöshet, så av ren självbevarelsedrift försöker jag att fokusera på annat. Julklappar. Tenta. Nya projekt att lägga ner själ och hjärta i.

Någonstans har det nog ändå blivit uppenbart för oss båda att vi står i ett vägskäl. Under flera år har vi lagt oräkneliga timmar och all vår energi på frågan om kvinnor som tvångsvårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott. Heltidsstudier och arbete – ibland båda delarna samtidigt – har nedprioriterats och blivit till sidosysslor. Det arbete vi har gjort har varit viktigt, till exempel hade rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall med all säkerhet fortfarande bedrivit olaglig vård av kvinnor med självskadebeteende om inte vi hade lagt oss i. Boken har med lika hög säkerhet sått ett frö som kommer att växa och påverka både enskilda människor och övergripande politiska beslut. Ändå har vi hela tiden, varje år, vecka och dag vi arbetat med frågan, blivit bekräftade i den känsla som jag inte förrän nu har börjat acceptera; tvångsvården av kvinnor inom rättspsykiatrin är just en olycklig kombination av kvinnor, självskadebeteende och rättspsykiatri. 3 x lågstatus. En ickefråga.

I dagarna kommer vi att sammanställa ett inlägg med länkar till alla recensioner boken fått. Det är jättefina allihop och vi är tacksamma för att så många medier har velat lyfta fram boken genom en recension. Men det stannar tyvärr just där – vid recensioner. Från vårdens och myndigheternas sida är tystnaden massiv och lägger locket på den debatt som frågan är helt beroende av. Tydliga tecken på detta är att ingen av de vårdrelaterade tidningarna har skrivit om boken (exempelvis Dagens Medicin, Läkartidningen och Vårdfokus). Anmärkningsvärt är också att inte heller Sundsvalls tidning har tagit upp det, vilket kan göra en närmast konspiratorisk.
”Hade du förväntat dig att det skulle bli debatt?” frågade en närstående till mig häromdagen.
Och nej, det hade jag inte. Bokens allra sista rader handlar just om våra egna och kvinnornas lågt ställda förväntningar, efter flera års kamp i motvind. Men jag hoppades. Nu börjar vi närma oss vägskälet där vi måste ta ställning till de frågor vi in i det sista försökt undvika: Hur mycket mer av våra liv, av tid och energi, ska vi lägga i en ickefråga där varje högljutt vrål från vår sida endast når mottagarna som ett avlägset eko? Och hur ska vi kunna vända den ryggen, när vi vet att ingen annan driver den vidare om inte vi gör det? Problemet är olösligt, och för att undvika den djupaste hopplösheten är förträngning för närvarande den bästa strategin.

Nyhetsmorgon

Idag besökte jag och Sofia Nyhetsmorgon i TV4 för att tillsammans med Elin Liljeholm berätta om Slutstation rättspsyk. Elin är en av de kvinnor som medverkar i boken och som delat med sig av sin personliga historia. I programmet berättade mycket gripande om hur hon upplevde det att vårdas för självskadebeteende inom rättspsykiatrin, trots att hon själv inte begått något brott.

Nyhetsmorgon hade även bjudit in Socialstyrelsen, med de valde att varken medverka i eller kommentera programmet.

Hela intervjun kan du se på här Nyhetsmorgons hemsida. Dela gärna klippet vidare så att ordet och kunskapen sprids!