/ Thérèse

Vi har tidigare berättat om Camilla här och här. Camillas egen blogg hittar du här.

Region Skåne har beslutat att satsa särskilt på patienter med självskadebeteende, något vi skrivit om tidigare. Arbetet sker dels som en del av ett nationellt samarbete mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), men också som ett lokalt initiativ där regionen satsar 10 miljoner kronor på självskadebeteende.

Idag skickade Region Skåne ut ett pressmeddelande om sin nya satsning, som finns att läsa här. Nyheten spreds snabbt, och under eftermiddagen sändes en intervju med psykiatrins förvaltningschef P-O Sjöblom i P4 Malmöhus. Där berättas det att de patienter som mår allra sämst framför allt vårdas på rättspyk i Växjö, men att det snart ska slut på det. P-O Sjöblom säger:

“- Jag ser att inom något år måste vi ha utvecklat bra strukturer och bra verksamhet på hemmaplan, så att vi inte behöver skicka fler.”

Jag vågar personligen inte sätta allt för stort hopp till denna satsning eller till Sjöbloms löfte, men: det är mycket positivt att regionen själva inser att en förändring behöver till, att de satsar pengar i projektet, att de har mål och ambitioner. Det är en god utgångspunkt!

/ Thérèse

• Patienten har ingen vårdplan i enlighet med LPT, Lag om psykiatrisk tvångsvård.
• Det är oklart vilken medicinering som skett och utvärderingen av den är svår att följa.
• Det finns ingen terapeut som behärskar behandlingsmetoderna DBT eller KBT. Istället används teckenekonomi vars behandlingseffekter vid självskadebeteende inte är kartlagda via forskning.

I beslutet diskuteras även att Camilla tvingats sova i en bältessäng, och att namnet länsgemensam psykiatri kan verka missvisande när det främst handlar om rättspsykiatrisk vård.

Det är flera personer som anmält Camillas vistelse i Öjebyn, och ärendegången är ny för både mig och Sofia (vi har dock inte gjort någon anmälan i detta ärende). Den kritik som nu riktas mot Öjebyn är nämligen bara vara preliminär: chefsöverläkare Per-Axel Karlsson har till den 2 februari på sig att besvara Socialstyrelsens kritik. Till Piteå-Tidningen säger han att vissa saker kan rättas till, men att han förväntar sig att kritiken mot kliniken kommer att finnas kvar i det slutgiltiga beslutet.

I Socialstyrelsens kritik diskuteras vikten av god vård, och jag har mycket svårt att se hur den vård som Camilla får i Öjebyn kan uppfylla kraven på god vård. Vi kan bara hoppas att Socialstyrelsen i det definitiva beslutet riktar skarp kritik mot Öjebyn, och att kliniken också tar till sig av kritiken. Det är inte på rättspsyk Camilla hör hemma.

Därför känns det särskilt roligt att barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm igår presenterade en FOU-rapport som visar mycket lovande resultat när det gäller dialektisk beteendeterpai (DBT) för ungdomar. DBT är en av de behandlingsformer som utvecklats för vuxna personer med emotionell instabil personlighetsstörning och självskadebeteende, men nu finns det mycket som tyder på att även ungdomar som har självskadebeteende inte ingen diagnos också kan bli hjälpta av behandlingen.

Här finns programmet för Unga Vuxnadagarna och här hittar du FOU-rapporten om DBT.

/ Thérèse

Camilla Hällbom har också skrivit en mycket bra recension på sidan dagensbok.com, och avslutar med att ställa sig den viktiga frågan hur vården ser ut för patienterna som vårdas inom rättspsykiatrin med stöd av lagen om rättspsykiatrisk vård. Även de har rätt till god och lagenlig vård. Nästan samtliga av de kvinnor vi intervjuade som hade vårdats i Sundsvall, berättade till exempel om en man som suttit inlåst i en av isoleringscellerna på intagningsavdelningen sedan flera år. Vem är han? Hur dokumenteras denna tvångsåtgärd? Skickar man fortfarande rapporter till Socialstyrelsen, eller har man slutat med det? Vet Socialstyrelsen om att detta sker/har skett, och hur försvarar man i så fall det?
I dagsläget har fortfarande inget beslut om verksamhetsförbud fattats på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall och samtliga läkare arbetar kvar, trots upprepad kritik och flera varningar.

“I den svenska sjukvården låser man in unga kvinnor med allvarliga livshotande sjukdomar tillsammans med mördare, våldtäktsmän och andra våldsmän med allvarliga psykiska störningar. Rent instinktivt känner säkert de allra flesta av oss att det knappast kan vara en helt bra lösning. Efter att ha läst Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons bok får man klart för sig att detta är fel och förödande på fler nivåer än det uppenbara”, skriver Lotta Wendel för Helsingbors Dagblad i en särskilt läsvärd recension.

“Berättelserna om flickorna och kvinnorna gör mig förtvivlad – och rasande över hur samhället svikit”, skriver Maria Elisson för Nerikes Allehanda.

“I Slutstation rättspsyk visar Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson på de stora brister i det svenska vårdsystemet som gör att dessa unga kvinnor straffas för sina problem likt olydiga hundar eller trotsiga småbarn”,  skriver Karin Andersson för Upsala Nya Tidning.

“Genom starka vittnesmål från patienter och gedigen research blottar de en verklighet man inte tror är sann”, skriver Cecilia Köljing  för Borås Tidning.

“Slutstation rättspsyk är ett ovanligt sakligt debattinlägg om vad som kan hända när den vanliga psykiatrin misslyckas med sitt uppdrag och Socialstyrelsens tillsyn brister. Myndigheten bör nu göra allt för att stoppa att fler självskadande tjejer hamnar på rättspsyk”,  skriver Clara Fahlman Bergström  för VLT (recensionen finns tyvärr inte på nätet).

”Det finns tillfällen när tvångsvård inte går att undvika. Svår anorexia, som kräver tvångsmatning, livs­hotande depressioner och psykoser där tvångsomhändertagande blir det enda sättet att rädda liv. Åkermans och Erikssons bok handlar inte om detta utan om behandlingar som i stora stycken är olagliga. Det handlar om en sluten, nästan okänd, rättslös värld som vi måste känna till och ifrågasätta”, skriver Malin Lindroth för Göteborgs-Posten.

”De är ingen massa, de rättslösa kvinnorna på rättsspyk. Men berättelsen om deras öde säger väldigt mycket om vår tids inställning till den jobbiga, gränslösa kvinnan. Då och då blir hon modern i kulturen, men samtidigt visar hon ständigt på hur omodern vården är”, skriver Malena Rydell för Sydsvenskan.

”När de som behöver samhällets stöd mest far illa på grund av systemet så är det något som inte stämmer. Därför behövs böcker som den här, som vågar säga sanningen och visa en alternativ bild av verkligheten. En bild som vi verkligen behöver se”, skriver Jana Rüegg för Tidningen Kulturen.

”Åkerman och Eriksson berättar om enskilda öden; unga kvinnor som går vilse i skuldkänslor och självförakt, valhänta politiker och vanmäktiga psykiatriker. Gränserna för vad tvångsvården tillåter överskrids och de unga kvinnornas familjer förtvivlar”, skriver Jakob Carlander för Östgöta Correspondenten (recensionen finns tyvärr inte på nätet).

“Boken Slutstation rättspsyk har funnits ute i över två månader nu. Ändå har den inte väckt särskilt mycket uppmärksamhet. Några nyhetsartiklar, radiointervjuer och en enstaka recension är allt. Efter att ha läst den känner jag mig maskäten.
Författarnas envetna kamp för att få Socialstyrelsen eller Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) att agera leder dem in i en byråkratisk labyrint där ingen vill lyssna eller ta ansvar. Så bakvänt fungerar det – om illgärningen är för stor, sveket för allvarligt, maktmissbruket för uppenbart blir det svårare att få gehör offentligt. Du blir inte trodd. Ett tättslutande lock läggs över debatten”, skriver Clara Törnvall för Aftonbladet Kultur.

Se även Susanna Birgerssons ledare i Eskilstuna-Kuriren, Björn Ramels ledare i Sydsvenskan samt Ann Heberleins tankar om boken i Dagens Nyheter.

Någonstans har det nog ändå blivit uppenbart för oss båda att vi står i ett vägskäl. Under flera år har vi lagt oräkneliga timmar och all vår energi på frågan om kvinnor som tvångsvårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott. Heltidsstudier och arbete – ibland båda delarna samtidigt – har nedprioriterats och blivit till sidosysslor. Det arbete vi har gjort har varit viktigt, till exempel hade rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall med all säkerhet fortfarande bedrivit olaglig vård av kvinnor med självskadebeteende om inte vi hade lagt oss i. Boken har med lika hög säkerhet sått ett frö som kommer att växa och påverka både enskilda människor och övergripande politiska beslut. Ändå har vi hela tiden, varje år, vecka och dag vi arbetat med frågan, blivit bekräftade i den känsla som jag inte förrän nu har börjat acceptera; tvångsvården av kvinnor inom rättspsykiatrin är just en olycklig kombination av kvinnor, självskadebeteende och rättspsykiatri. 3 x lågstatus. En ickefråga.

I dagarna kommer vi att sammanställa ett inlägg med länkar till alla recensioner boken fått. Det är jättefina allihop och vi är tacksamma för att så många medier har velat lyfta fram boken genom en recension. Men det stannar tyvärr just där – vid recensioner. Från vårdens och myndigheternas sida är tystnaden massiv och lägger locket på den debatt som frågan är helt beroende av. Tydliga tecken på detta är att ingen av de vårdrelaterade tidningarna har skrivit om boken (exempelvis Dagens Medicin, Läkartidningen och Vårdfokus). Anmärkningsvärt är också att inte heller Sundsvalls tidning har tagit upp det, vilket kan göra en närmast konspiratorisk.
“Hade du förväntat dig att det skulle bli debatt?” frågade en närstående till mig häromdagen.
Och nej, det hade jag inte. Bokens allra sista rader handlar just om våra egna och kvinnornas lågt ställda förväntningar, efter flera års kamp i motvind. Men jag hoppades. Nu börjar vi närma oss vägskälet där vi måste ta ställning till de frågor vi in i det sista försökt undvika: Hur mycket mer av våra liv, av tid och energi, ska vi lägga i en ickefråga där varje högljutt vrål från vår sida endast når mottagarna som ett avlägset eko? Och hur ska vi kunna vända den ryggen, när vi vet att ingen annan driver den vidare om inte vi gör det? Problemet är olösligt, och för att undvika den djupaste hopplösheten är förträngning för närvarande den bästa strategin.

Nyhetsmorgon hade även bjudit in Socialstyrelsen, med de valde att varken medverka i eller kommentera programmet.

Hela intervjun kan du se på här Nyhetsmorgons hemsida. Dela gärna klippet vidare så att ordet och kunskapen sprids!