Fler recensioner

Fortfarande dyker det upp recensioner av Slutstation rättspsyk lite då och då, nu senast i tidningen Politiken. Mikael Gewers skriver: ”Boken har många förtjänster: den är flyhänt skriven och den tar upp situationen för en grupp människor som sällan syns eller hörs i medierna. Den som vårdas med stöd av LPT befinner sig i en situation gentemot vårdgivaren där vårdgivaren måste kunna granskas. Slutstation rättspsyk är både god och intressant läsning och på samma gång en angelägen granskning.” Läs hela recensionen här.

Läs också ST-läkaren Hanna Edbergs recension av boken i tidningen Svensk psykiatri, s. 48.  I denna recension uttrycks en betydligt mer kluven bild av boken än vad som synts i tidigare recensioner, vilket vi tycker är tänkvärt.

Ännu en gång konstateras tvångshandskarna vara olagliga

Vi har tidigare skrivit att sex varningar har delats ut till läkare vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, för att de bland annat använt tvångshandskar på patienter med självskadebeteende, och isolerat dem på otillräckliga eller olagliga grunder. En av dessa varningar har överklagats till förvaltningsrätten i Stockholm som nu har meddelat dom.  Förvaltningsrätten fastställer varningen som HSAN fastslagit och konstaterar bland annat följande:

”När det gäller användningen av låsta handskar – skyddshandskar – är detta inte en tillåten åtgärd inom vården. Sådana får alltså inte användas. [...] Det kan enligt förvaltningsrättens mening inte finnas eller ha funnits något egentligt utrymme för personal inom vården som getts befogenhet och förtroendet att besluta om tvångsåtgärder att hävda en annan tolkning.”

”Förvaltningsrätten finner det vidare klarlagt att handskarna har använts som ett led i vård och behandling och även förvaltningsrätten får i likhet med [HSAN] genom dokumentationen – tex. de föreliggande ”kontrakten” – intrycket att handskarna har använts som repressiv åtgärd.”

Läkaren, precis som kliniken han arbetar vid, hävdar fortfarande att de inte gjort något fel. De har inte, och kommer med all sannolikhet inte att be någon av de drabbade patienterna om ursäkt för den vanvård de utsatts för. Därför blir ett domslut som detta särskilt viktigt – det blir en visande upprättelse som kvinnorna så innerligt behöver.

Kampen om kämpaglöden

Som vi tidigare har skrivit, har jag och Thérèse har inte samma ork och driv som vi en gång hade. Vi tycker fortfarande att det är lika fel att kvinnor som skadar sig själva tvångsvårdas inom rättspsykiatrin utan att vara dömda för brott. Vi tycker fortfarande att patienterna som har vårdats på rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall, och som där har utsatts för olagliga tvångsåtgärder och vårdmetoder som ger associationer till tortyr, förtjänar ett erkännande och en ursäkt. Det som släcker den kämpaglöd som fortfarande kämpar febrilt för sin överlevnad, är att vi tappat tron på att ansträngningar ska leda till något. Det är svårt att motivera sig till att skriva en anmälan, när erfarenheten säger att den i bästa fall leder till konstruktiv kritik som leder till måttliga förändringar i praktiken. Det krävs mycket, mycket arbete för att genomdriva små förändringar, och det är motivationsdödande.

I Slutstation rättspsyk finns det ett kapitel som handlar om Anna, som bland annat tillbringade sex dygn i en isoleringscell efter att hon gjort ett allvarligt självmordsförsök. Kapitlet baserar sig på de uppgifter som finns i hennes journaler. Journalerna innehåller både direkt motsägelsefulla uppgifter och omfattande luckor. Under ett par dygn går det exempelvis inte att se vilken läkare som ansvarade för isoleringen av Anna. Man får ett intryck av att åtgärden hade som främsta syfte att skrämma henne från att någonsin försöka ta sitt liv igen. Det var exempelvis på förhand bestämt att Anna skulle vara isolerad under en veckolång period och att hon skulle få minsta möjliga mänskliga kontakt. Den som övervakade Anna då hon låg fastspänd i sängen, så som lagen kräver, satt i slussen bakom en stängd dörr och tittade på henne genom en glasruta.

Det har nu gått över ett år och nio månader sedan vi anmälde felbehandlingen av Anna till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Anna har sedan länge fått lämna kliniken och mår nu bättre, men de sex läkarna vi anmält arbetar kvar med andra patienter. Flera av dem har varnats upprepade gånger för att ha använt tvångsåtgärder på felaktiga grunder. Flera varningar håller på att omprövas, eftersom läkargruppen överklagat dem.  De kan inte själva se att de gjort fel, vilket kanske är det mest oroväckande av allt.

Häromdagen lyckades jag uppbåda lite kraft för att skriva en ny JO-anmälan – den fjärde på dryga två år för min del. Jag har inga förhoppningar om att anmälan ska påverka utgången av Annas ärende, men hoppas att den kan bidra till att sätta fokus på de stora bristerna i myndigheternas, och framför allt Socialstyrelsens, hantering av patientklagomål. Bland annat DN har uppmärksammat detta nyligen, och två regionråd uttryckte skarp kritik häromdagen. Anmälan är snabbt ihopkastad, då jag inte längre orkar lägga de timmar som vi en gång gjorde. Men vill du läsa den kan du göra det här. 

Mer om Camilla och Slutstation rättpsyk i Aftonbladet

Idag avslutas Aftonbladets nyhetsblogg Sjukt jobbigt som vi skrivit om tidigare här på bloggen. I det sista inlägget skriver journalisten Kristina Edblom mer om Camilla och hennes situation på rättspsyk i Öjebyn. Vi har tidigare skrivit om Camilla här och här. På debattsidorna finns också en debattartikel som jag och Sofia skrivit – Det är vår skyldighet att hjälpa Camilla. Läs den gärna och sprid, om du liksom vi tycker att Camilla och andra i liknande situationer förtjänar en bättre vård än den de kan få på rättspsyk!

/ Thérèse

Om Camilla i Aftonbladet

Aftonbladet driver för närvarande en blogg, i vilken journalisten Kristina Edblom sätter fokus på den psykiska ohälsan bland tonårsflickor. Idag skriver hon om 19-åriga Camilla som tvångsvårdas på rättspsyk i Öjebyn trots att hon inte är dömd för något brott. Du hittar inlägget här. 

Vi har tidigare berättat om Camilla här och här. Camillas egen blogg hittar du här.

Sluta skicka patienter med självskadebeteende till rättspsyk

I boken berättar vi att vår granskning pekar på att region Skåne är det landsting i Sverige som skickar flest patienter med självskadebeteende för vård inom rättspsykiatrin, trots att de inte dömts för brott. Därför är det särskilt glädjande att läsa om region Skånes satsningar på just de här patienterna.

Region Skåne har beslutat att satsa särskilt på patienter med självskadebeteende, något vi skrivit om tidigare. Arbetet sker dels som en del av ett nationellt samarbete mellan Socialdepartementet och Sveriges Kommuner och Landsting (SKL), men också som ett lokalt initiativ där regionen satsar 10 miljoner kronor på självskadebeteende.

Idag skickade Region Skåne ut ett pressmeddelande om sin nya satsning, som finns att läsa här. Nyheten spreds snabbt, och under eftermiddagen sändes en intervju med psykiatrins förvaltningschef P-O Sjöblom i P4 Malmöhus. Där berättas det att de patienter som mår allra sämst framför allt vårdas på rättspyk i Växjö, men att det snart ska slut på det. P-O Sjöblom säger:

”- Jag ser att inom något år måste vi ha utvecklat bra strukturer och bra verksamhet på hemmaplan, så att vi inte behöver skicka fler.”

Jag vågar personligen inte sätta allt för stort hopp till denna satsning eller till Sjöbloms löfte, men: det är mycket positivt att regionen själva inser att en förändring behöver till, att de satsar pengar i projektet, att de har mål och ambitioner. Det är en god utgångspunkt!

/ Thérèse

Kritik mot rättspsykiatrin i Öjebyn

I november berättade vi om Camilla som vårdas på rättspsykiatriska kliniken i Öjebyn (läs det inlägget här). Camilla flyttades dig dagen efter sin artonårsdag, och har nu vårdats på kliniken ett drygt år, och i sin blogg skriver hon hur situationen blir allt värre. Härom dagen berättade hon att Socialstyrelsen riktat kritik mot den vård hon får på rättspsyk. Idag har Piteå-Tidningen publicerat ett par artiklar om hennes situation och om Socialstyrelsens kritik:

• Patienten har ingen vårdplan i enlighet med LPT, Lag om psykiatrisk tvångsvård.
• Det är oklart vilken medicinering som skett och utvärderingen av den är svår att följa.
• Det finns ingen terapeut som behärskar behandlingsmetoderna DBT eller KBT. Istället används teckenekonomi vars behandlingseffekter vid självskadebeteende inte är kartlagda via forskning.

I beslutet diskuteras även att Camilla tvingats sova i en bältessäng, och att namnet länsgemensam psykiatri kan verka missvisande när det främst handlar om rättspsykiatrisk vård.

Det är flera personer som anmält Camillas vistelse i Öjebyn, och ärendegången är ny för både mig och Sofia (vi har dock inte gjort någon anmälan i detta ärende). Den kritik som nu riktas mot Öjebyn är nämligen bara vara preliminär: chefsöverläkare Per-Axel Karlsson har till den 2 februari på sig att besvara Socialstyrelsens kritik. Till Piteå-Tidningen säger han att vissa saker kan rättas till, men att han förväntar sig att kritiken mot kliniken kommer att finnas kvar i det slutgiltiga beslutet.

I Socialstyrelsens kritik diskuteras vikten av god vård, och jag har mycket svårt att se hur den vård som Camilla får i Öjebyn kan uppfylla kraven på god vård. Vi kan bara hoppas att Socialstyrelsen i det definitiva beslutet riktar skarp kritik mot Öjebyn, och att kliniken också tar till sig av kritiken. Det är inte på rättspsyk Camilla hör hemma.